Mina ord kommer kanske inte räcka till för att jag ska kunna beskriva hur tacksam jag är. Men ni ska dock veta att jag är tacksam för varenda en här inne och varenda en någon annanstans som har funnits till. Jag är evigt tacksam att jag och min familj bor i ett samhälle med så fina medmänniskor som reagerar och agerar.

Jag var Nathalies syster. Jag är Nathalies syster.
Jag kommer att förbli hennes syster tills den dagen vi möts igen. Jag ser denna upplevelse som en vacker tragedi och det gör den inte mindre tragisk för att den är vacker. Genom att tänka på alla hennes sätt. Hennes sätt att skratta, hennes sätt att älska, njuta av livet och kunna vara sig själv som hon var får denna sorg att lyfta sig. För att jag är stolt över min syster! Jag hyllar henne varje dag genom att gå upp ur min säng och leva ett gott liv som hon hade velat. Att skratta, gråta, älska och hata är mänskligt det är också mänskligt att uppskatta och underskatta. Men uppskattningen har blivit underskattad. Därför skulle jag uppskatta om ni tittade runt.
Kolla på din mamma och uppskatta att hon ringer dig tio gånger klockan nio på en lördagskväll. Kolla på din pappa och uppskatta de jobbiga och pinsamma samtalen ni har då och då. Kolla på din syster och uppskatta när hon lånar din tröja utan att du vet. Kolla på din bror och uppskatta att han går igenom din mobil när du ligger och sover. Vänd dig till främlingen på din högra samt din vänstra sida. Ge dem ditt vackra leende och jag kan garantera att du får minst ett tillbaka. Gör det för att ett ögonblick ifrån och ödet kan slita ifrån dig någonting. Kanske slits din mamma, din pappa, din syster, din bror eller främlingen på din högra eller vänstra sida. Men då vet du att du uppskatta det du har förlorat. Nathalie ville vara fri. Skör och flyktig som en fjäril. Hon flyger fritt nu bland hennes rosa moln.